Det kan man verkligen säga att dem gör. Man är glad att man får möjligheten till ett bättre friskare liv efter transplanatationen. Men sammtidigt är jag fruktansvärt rädd för själva operarationen. Det dycker upp i huvudet på en att man inte överlever operationen men sammtidigt ser man sig själv glad och lycklig efteråt. Det är sjukt jobbigt med alla tankarna kring transplantationen. Det händerlite då och då att tårarna trillar ner för kinden på en.
På jobbet är man alltid glad possetiv och jobbar på som om allt skulle vara normalt, men ibland vill man igentligen bara sätta sig ner och gråta. Det är svårt att beskriva hur man känner. Men just nu kämpar jag på på jobbet. Tyvärr får ju familjen lida lite av det då jag inte är på det bästa humöret när man kommer hem. Trött och grinig.
Fast jag tror nog ändå att det är bättre att jobba än att vara sjukskriven och bara vara hemma. På jobbet får man tankarna oftast till jobbrelaterade saker. Skulle man vara hemma så skulle man nog gå under pga alla tankarna kring transplanatationen. Visst dyker tankarna upp på jobbet oxå men inte lika ofta som hemma.
Nu har arbetskamraterna börjat våga ställa frågor kring transplantationen Innan semestern visste inte så många om det och de som visste frågade inte så mycket. Troligen var det nog att de inte vågade.
Det känns bättre för mig att alla vet och har då kanske lite mer förståelse om jag har dåliga dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar