Klev upp vid sju idag, vaknade av barnen. Har så svårt att sova. Sover hela natten utan att vakna så det är ju vackert. Men somna sent och vakna tidigt är inte roligt, man blir ju en zombie av det.
I fredags ringde kuratorn och frågade hur det hade gått på beslutskonferensen och även hur jag mår. Jag berättade som det var att jag fick ett ja och att jag inte sover så bra just nu samt att man har tankar som man helst inte vill tänka eftersom det är den största räddslan med transplantationen. Det är för mig att dö. Att det händer något under operationen.
Jag är inte klar med att leva, jag har ju familj: min underbara man och två busiga barn som jag vill se växa upp och få egna barn.
Men va f*n jag ska klara detta. Jag ska bli frisk och leva länge och se det hända.
Men som sagt dessa tankar kommer flera gånger om dagen och det är inte roligt, det gör mig ledsen. Det kanske är ett sätt att bearbeta det hela.
Kuratorn trodde att det är en fas man går igenom och att det är just mitt sätt att bearbeta det som skall hända. Vi bestämde att hon tar kontakt med mig efter transplantationen och om jag behöver prata så är det bara och höra av sig.
Som jag känner just nu så behöver jag inte fler att prata med, jag ventilerar mig med min man , nära och kära, på RFL och här.
Men visst skriver jag inte om allt utan det tar jag med min man som stöttar, tröstar och är helt underbar.
Jag älskar dig.
Men snart ska jag väcka dig så ska vi äta lite frukost och ta en promenad efter det.
Kram
SvaraRadera