I går kväll var min son så fruktansvärt gullig så jag måste bara berätta. Vi har berättat för barnen hur det ligger till , att jag ska transplanteras. Vi har berättat det på deras nivå men ändå att man tar levern från en som ska dö och ger den till mig osv.
Men i går när vi hade myskväll vid tv:n och det var reklam för fotsvampsmedel Lamisil singeldos(endast en dos behövs så är du fri från fotsvamp) så sa våran son till mig:
Mamma den kan du köpa så att du blir frisk.
Visst är han gullig, man tror att dem inte funderar så mycket men det gör dem.
Jag blev rörd av det han sa och fick lite tårar i ögonen.
Tack för att du orkar berätta. Jag tänker att man blir ganska ensam på vägen genom hela den här processen. Och ensam är man ju trots alla människor runt om, för ingen kan ju helt leva med i alla känslor. Ändå tror jag på ditt sätt att ta dig igenom, genom att berätta och dela med dig. Då blir det ju mer begripligt för alla andra. Själv blev jag skrämd av kirurgerna förra året när de sa att jag borde utredas för transplantation. Sen blev jag lugnad av min vanliga läkare. Men jag bestämde mig ändå för att berätta för omgivningen. Det kändes OK att dela med sig plus att de kunde ge mig lite hopp. Fast sen när jag insett att jag är nog ganska frisk, då kan man ju undra om det var rätt att sprida sin oro? Det där får man ju aldrig rätt svar på men jag tycker ändå att det är bättre att vara öppen och försöka hitta bra sätt att ta sig igenom för att hitta kraft. Och barnen är ju oslagbara, oftast. Dom gör det så enkelt ibland när man själv krånglar till. Åtminstone hjälper dom en att ta sig ur ensamheten praktiskt och enkelt. Önskar dig en god vecka!
SvaraRadera